Tekniksektorns studieresa 15 juni 2005

Målet för studieresan var Teracoms TV-mast i Kilsbergen, teknikhistorien i Pershyttan och Svenska kraftnäts ställverk i Viby söder om Hallsberg. Följande bilder är tagna med Werners digitala och Anders analoga kamera.

Resan börjar 07.00 vid Brogårdsgymnasiet.


Första stoppet på vår resa var Teracom:s FM-och TV-station i Lockhyttan i Kilsbergen strax söder om Nora. Stationen tar emot, förstärker och sänder vidare signaler för radio och TV via den 327 m höga TV-masten. Teknikern Tommy Hernstigen visar här en av förstärkarna för TV-sändarna. Stationen sänder både analogt och digitalt. Den digitala utrustningen är betydligt mindre utrymmes- och energikrävande än den analoga.


TV-signalen för kanalerna 1 och 2 länkas trådlöst från TV-huset i Stockholm via Kaknästornet och högmaster i Nacka och Västerås till Lockhyttan, varifrån TV-signalen länkas vidare till TV-masten i Sörmon i Karlstad via TV-masten i Filipstad. Länkningen kräver fri sikt mellan masterna. Masten i Västerås kan alltså klara dagar ses från masten i Lockhyttan; en sträcka på 10 mil. Dåliga väderförhållanden med mycket snö och regn i luften påverkar bildkvaliteten. Digital överföring är mindre känslig för störningar. Vid optimala väderförhållanden är det dock ingen skillnad i bildkvalitet mellan analogt och digitalt.
Här är förstärkaren och vågledaren som leder TV-signalen (mikrovågorna) upp i masten.




Tommy Hernstigen, som har en tvåårig högskoleingenjörsexamen i botten, är stationerad på Teracoms kontor i Örebro och arbetar med att underhålla Teracoms anläggningar i regionen.


Ett typiskt kretskort med IC-kretsar.


Den 327 meter höga masten, som är byggd runt 1960, ger ett mäktigt intryck. Masten sänder även TV 4, kabeltevekanaler, mobiltelefoni och för Nora taxi.


Tyvärr fick vi bara bestiga några meter av masten, som annars har hiss och en liten väderskyddande kur några hundra meter upp. Det är dessutom inte tillåtet att gå upp i masten under sändning p g a TV-sändarnas kraftiga mikrovågsstrålning.


Teknikerna tar hissen upp i masten, lärarna tar stegen.


Magister Syversens termos.


Studieresans nästa inslag var fikat i den sommarfagra bergsmansbyn Pershyttans tågcafé utanför Nora.


I Pershyttan mötte även guiden och ingenjören Max Ahlstedt från Bergsskolan i Filipstad. Han tog oss en knapp kilometer vidare till Lockgruvans numera nedlagda järngruva. Max berättade även medryckande om gruv- och järnhanteringens historia.


Här är historien.


Här är järndubben som utgör nollpunkten för alla mätningar i gruvan.


Det snett lutande schaktet är ganska nyligen iordningställt som besöksgruva med belysning och gedigna trätrappor.


Spektakulär belysning.


Förutom is finns även trärester kvar i gruvnan sedan den blev nedlagd 1909.


Berget är säkrat mot ras med järnstänger i tak och väggar.


Vi gick ner ett trettiotal meter på trätrappor i den ganska nyligen iordningställda snett lutande gruvan, vari det en bit ner fanns is. Kraften till gruvdriften pumpar och hissar kom via en numera riven stånggång från en damm i Pershyttan.


Vintertid fraktades järnmalmen i denna malmsläde från gruvan till hyttan.


Hyttbacken vid Pershyttan.


Jan står intill kamaxelm som drev luftbälgarna till masugnen.


Efter gruvan kommer hyttan, där malmen blir till tackjärn. Guidningen fortsatte därför i Pershyttans hytta, som var i drift till 1953 och var därmed en av landets sista träkolsmasugnar. Masugnen finns i det faluröda trähuset, medan den för hyttorna typiska tegelskorstenen är den Westmanska rostugnen för järnmalm.


På hyttbacken berättar Max bl a att den nuvarande hyttan är från 1853, men att järnhantering pågått i trakten åtminstone sedan 1300-talet, kanske ännu längre.


Här är toppen på masugnen, den s k hyttkransen, där järnmalm, träkol och kalk matades in.


Masugnens tegelstenar hålls samman av järnförband, som kan expandera av värmen.


Lite pausgymnastik.


Här nedre delen av masugnen, det s k utslaget, där det flytande...


...tackjärnet tappas och gjurs till tackor i formar eller direkt i sanden.


En typiskt tacka väger 20-30 kg.


Stånggångarna var 1700- och 1800-talets "högspänningsledningar", som överförde kraft och energi från forsar till bl a pumpar och gruvhissar.


Mer stånggång.


Vattnet leds via en ränna till hjulhuset.


Rejäl skarvning av stånggången in i hjulhuset.


Vattenhjulet i hjulhuset driver stånggången. Observera den slaggstenen i väggarna.


Hytta, fors och stånggång i ett sommarfagert Pershyttan.


Noras hemmagjord glass smakar bra efter lunchbuffén på stans stadshotell i bakgrunden.


Vi lämnar nu stånggången i Pershyttan och fortsätter resan till Svenska Kraftnäts anläggning i Odensvi söder om Hallsberg. Här möts stamnätets 400 kV:s ledningar från kärnkraftverken i Ringhals och Oskarshamn med Krångedelinjen från Norrland. Spänningen transformeras ned till 200 kV och leds vidare ut i landet.


Här guidas vi av Bertil Hjärtmyr framför en av transformatorerna. Stora delar av ställverket är insprängt i berget.


En s k faskompensator inne i berget, d v s som ser till att ström och spänning är någorlunda i fas i nätet.


Lite spännande siffror.


Batterier som reservkraft ifall strömmen tar slut i ställverket.


Eftermiddagsfika i Garphyttans nationalpark.


Resans sista studiebesök görs på Letälvsskolans gymnasium i Degerfors; Lenas och Yngves förra skola. Här viasar matte och fysikläraren Leif Ekberg en av data- och tekniksalarna.


Det börjar bli sent och vi gör som eleverna - längtar hem.

Slutligen en länk till en sida om bl a Pershyttan och Lockgruvan. Klicka här!